Beskrivning
Medan dessa ord talades, skred de ut genom väggen och stod nu på en öppen landsväg som slingrade sig fram mellan åkerfält. Staden var försvunnen; och inget spår syntes av den. Även mörkret och dimman var försvunna, eftersom det var en klar, kall vinterdag, och på marken låg snö.
– Ack, min Gud! sa Scrooge och slog ihop händerna, när han såg sig omkring. Här är jag född; här tillbringade jag mina barnaår!
Anden betraktade honom milt leende. Den gamla mannen tycktes ännu känna vidrörandet av hans hand, så lätt det än varit. Tusen dofter tycktes simma i luften, och tusen tankar, tusen länge sedan bortglömda förhoppningar, fröjder och bekymmer förenade sig med dem.
– Dina läppar darrar, sade anden. Och vad har du där på din kind?
Ebenezer Scrooge avskyr julen och allt som den innebär – glädje, givmildhet och gemenskap. Han vägrar äta julmiddag med sin systerson och att ge pengar till de fattiga.
På julaftonsnatten besöks han av sin avlidne kompanjon Marleys spöke, som varnar Scrooge för att han kan dömas till eviga plågor om han inte blir mer osjälvisk. Scrooge är inte övertygad, men kanske kan ett möte med den förflutna julens ande få honom att ändra sig? Motvilligt följer Scrooge med påen magisk resa för att återuppleva jular från en svunnen tid. Detta är andra strofen av fem ur en av världslitteraturens mest älskade berättelser som vi ständigt återkommer till i juletid – Charles Dickens klassiska En julsaga.
