Beskrivning
Det var tjugofyra barn som skulle åka ut, och vi var fem vuxna. Om man nu kunde kalla mig vuxen. De andra ledarna var mycket äldre, de hade alla fyllt nitton år och kände varandra väl. De talade likadant och såg likadana ut också, och jag tog tillfället i akt att se på dem när de stod där, deras ansikten okonstlade skönhet och kläderna de bar, jeansshorts som fransade sig mot deras solbrända lår, seglarskor och basketkängor, smalrandiga skjortor och gamla skoltröjor med emblem.
En sensommar i skärgården. Vinden hårdnar, dagarna är ännu ljusa men mörkret faller snabbt. En flicka står på tröskeln till vuxenlivet, ensam med ett ansvar som är större än hon själv. När seglatsen drar ut på tiden och vädret slår om förvandlas havet till ett rum för prövning. Utan lanternor, utan sjökort, och utan stöd från dem som borde veta bättre tvingas hon navigera ensam, med barnens liv i sina händer.
I novellen Mörkernavigering skildrar Karolina Ramqvist ett ögonblick då barndomen håller på att ta slut. Det är en berättelse om tillhörighet, naturens och vuxenlivets gränser och om att orientera sig i det okända – när det inte finns någon att följa.
