De parkerade bilen, Larnas glada röst klingade genom trädgården, och Toves oro återvände för hon hade inte talat om för Max att Larna skulle komma annat än genom lappen som hon hade lämnat på köksbänken. På den hade hon uttryckt det som om Larna hade bjudit sig själv, vilket sett ur en synvinkel kanske var sant men sett ur en annan var helt fel. – Där har vi ju honom, ropade Larna och knackade på rutan, hej Maxi. Maxiii. Hon skrattade högt, och Max hoppade till där han stod vid diskhon och sköljde sallad. De dundrade in. Tove brukade inte dundra.

Formgivare: Sara R. Acedo