Beskrivning
Nästa gång Pernilla får frågan ska hon ta mig fan skrika ut att man måste vara mirakulöst förstående inför de boendes olika egenheter och att det liksom är det som är det fantastiska med jobbet. Att begripa sig på sjukt sjuka människor som har röster och som uppfattar sina kroppar på ett annat sätt än friska människor. Som inte fungerar som vanliga människor men som ändå har samma mänskliga värde. Och om man inte lyckas med just det, att se var och en för vad den är så sköter man inte sitt jobb. Och då ska man som Carol jobba med siffror, inte med människor.
Pernilla jobbar på LSS-boendet Tuvegården, ett jobb som innebär långa nattpass och som får ryggen att mola. Där finns Hannes som förlorat talet i en bilolycka och Agnetha som maniskt samlar pa skönhetsprodukter men som vägrar tvätta sig. Där finns även personalen som jobbar sida vid sida. Men trots allt det tunga så älskar Pernilla sitt jobb. Om bara alla kunde se det så, att omsorg handlar om kärlek till människor.
”Susanna Alakoskis Omsorgen tecknar en både finstämd och skrämmande bild av arbetet på ett gruppboende för personer med allvarliga psykiska problem. Personalens omsorgsetik kolliderar med stelbenta kommunala direktiv och brutala sparbeting. Undersköterskan Pernilla har bjudit en arbetskamrat på middag, och under förberedelserna vid spisen tänker Pernilla på sitt jobb. Har hon valt rätt? Interiörer från arbetsplatsen passerar revy, och de anonyma intagna får liv och kropp och framträder som de individer de är och förtjänar att bemötas som. Trots det otacksamma slitet kommer Pernilla fram till att hon älskar sitt arbete. Men det är omsorgens språk som måste vara vägledande. Hon och kollegerna tycker inte om termen brukare: ”Det låter så fult. Om de boende tänker de Dem vi hjälper att raka och tvätta sig. Dem vi hjälper att sätta upp håret. Dem vi stödjer. Dem vi hindrar att skada sig. Dem jag tröstar för stunden.” SvD
Länk till lärarhandledning att använda i undervisningen.
