Noveller

Brittiska klassiker

woolf_rgb

Lappin och Lapinova

Virginia Woolf

Och innan de gick till sängs den natten var allting utrett. Han var kung Lappin; hon var drottning Lapinova. De var varandras motsatser: han var oförskräckt och målmedveten, hon försiktig och opålitlig. Han regerade över kaninernas hektiska värld;
hennes värld var en ödslig och mystisk plats där hon oftast rörde sig i månljuset. Och ändå gränsade deras territorier till varandra; de var kung och drottning.

lawrence_rgb

Sol

D.H. Lawrence

Och hon brukade gnida in huden med lite olivolja, ströva en stund i citronernas mörka, underjordiska värld, balansera en citronblomma i naveln och skratta för sig
själv. Det fanns en liten risk att någon bonde skulle få syn på henne. Men gjorde han det så skulle han vara mer rädd för henne än hon var för honom. Hon kände till den vita kärnan av rädsla i mäns påklädda kroppar.

mansfield_rgb

Lycksalighet

Katherine Mansfield

Men hennes bröst var fortfarande fullt av den lysande glöden – regnet av små gnistor som kom från den. Det var nästan outhärdligt. Hon vågade knappt andas av rädsla för att blåsa ännu mer liv i den, och ändå tog hon djupa, djupa andetag. Hon vågade knappt se sig i den kalla spegeln – men ändå gjorde hon det, och den visade en kvinna, strålande, med leende, skälvande läppar, med stora mörka ögon, en kvinna som såg ut att lyssna, vänta på att något … gudomligt skulle ske … som hon visste måste ske … oundvikligen.

dickens_rgb

Horatio Sparkins

Charles Dickens

Att en viss Horatio Sparkins börjat synas i salongerna väckte inte så lite förvåning och nyfikenhet bland dess stamgäster. Vem kunde han vara? Han verkade reserverad, och liksom melankolisk på något vis. Var han en präst? – Han dansade för bra. Advokat? – Han påstodatt han aldrig studerat juridik. […] Var han
då läkare, eller skrev han i tidningarna, kanske författade han nymodiga romaner,eller kunde han vara konstnär? – Nej, var och en av dessa spekulationer kunde snabbt vederläggas. – Nåväl, sa man då, han måste vara någon.

bronte_rgb

Emma – Ett fragment

Charlotte Brontë

”Kalla in henne medan jag är här”, sade mr Ellin. ”Har hon känt till den här affären? Är hon invigd? Är hon medbrottsling eller bara ett redskap? Kalla in henne.” Miss Wilcox ringde i klockan, tillkallade Matilda Fitzgibbon, och den föregivna arvtagerskan inställde sig snart. Hon kom i sina ringlande lockar, sitt fina skärp och sin pälskantade klänning, en utstyrsel som tyvärr inte längre kunde gå för sig.

Söderbergfyran

aprilviolerna_rgb

Aprilviolerna

Hjalmar Söderberg

Jerneld stannade ett ögonblick i museets loggia, innan han gick in. I handen hade han en violbukett, som han hade köpt på vägen av en gumma på Stureplan. Han tvekade.
– En violbukett, tänkte han, det är för banalt. Jag borde ha kunnat hitta på något annat. Och gubben Hultbom, vaktmästarn där nere, känner mig, och han tror nog inte, att jag har köpt en violbukett för att uppvakta en förnäm egyptisk dam från den yngre Thebetiden.

    blom_rgb

    Blom

    Hjalmar Söderberg

    Blom erinrade sig en saga, som han en gång hade läst i en skolbok, om en ful ankunge som blev förvandlad till svan. Han sökte efter en tillämpning på sig själv och fann den delvis i sin förvandling nyss på rakstugan och i kortvaruhandeln, men det föreföll honom inte fullt tillräckligt, och han mumlade för sig själv, medan han fortsatte över bron: – Vänta, di ska få se! Vänta bara …

      portrattet_rgb

      Porträttet

      Hjalmar Söderberg

      Williams tankar styrde kurs mot samma mål, kring vilket de kretsat så ofta under den senaste tiden. Det fanns i grunden bara ett medel: att fly undan kafélivets spleen och ingå kompromiss med barnvagnarna. Ett ordnat liv; en fredad tillvaro. Lugna, soliga dagar, delade mellan arbete och vila. Kvällar i skymningen, framför elden, med huvudet i hennes knä. Och inga överspända fordringar på en het erotik; han hade kommit över den åldern.

        tuschritningen_rgb

        Tuschritningen och tre andra historier

        Hjalmar Söderberg

        ”Nå, vad betyder det?” frågade hon till sist med ett vetgirigt ögonkast.
        Jag blev en smula häpen.
        ”Det betyder ingenting särskilt”, svarade jag. ”Det är bara ett landskap. Det är mark, och det där är himmel, och det där är en väg … En vanlig väg …”
        ”Ja, det måtte jag väl se”, fräste hon till i tämligen ovänlig ton; ”men jag ville veta vad det betyder.”

          N° 76–79

          alven_RGB

          Älven

          Anna-Karin Palm

          Kaffet hade kallnat i koppen. Hon reste sig från bordet och tog ett kliv mot fönstret, blev stående, obeslutsam. Golvkylan steg upp i benen, kom henne att rysa. Frös så hon huttrade, insåg hon. Slog armarna om sig och stirrade ut över fältet. Hon såg dem fortfarande där borta hos Jonssons, avlägset, små figurer som traskade hit och dit. Då hade de inte hittat honom ännu.

          var_du_lycklig_farmor_RGB

          Var du lycklig farmor?

          Malou von Sivers

          Bröllopet hade varit ståtligt och Kurt hade stått rak i ryggen bredvid sin unga hustru utan att med en min röja vad han kände. Hedvig hade bett en inre bön att han skulle se på henne, bara ett enda kort ögonblick, men brudgummen hade blicken stelt riktad mot prästen under hela vigseln. Hedvig hade blinkat bort tårarna som trängde fram bakom floret och kämpat med känslan av att vara utlämnad till en främmande man med två främmande barn, i ett främmande land.

          omsorgen_RGB

          Omsorgen

          Susanna Alakoski

          Nästa gång Pernilla får frågan ska hon ta mig fan skrika ut att man måste vara mirakulöst förstående inför de boendes olika egenheter och att det liksom är det som är det fantastiska med jobbet. Att begripa sig på sjukt sjuka människor som har röster och som uppfattar sina kroppar på ett annat sätt än friska människor. Som inte fungerar som vanliga människor men som ändå har samma mänskliga värde. Och om man inte lyckas med just det, att se var och en för vad den är så sköter man inte sitt jobb. Och då ska man som Carol jobba med siffror, inte med människor.

          american_hotel_RGB

          American Hotel

          Sara Stridsberg

          I efterhand tänker jag att jag gick i sömnen den där hösten.Var det för att de var tvillingar som jag kunde tillåta mig att bryta mot alla lagar? För att det redan fanns någonting spöklikt i situationen, en defekt, en dubblering, ett naturens misstag som kunde ursäkta mig? En själ i två kroppar. Eller var det för att allting annat i världen var på väg att gå under?

          N° 75

          den_bla_karbunkeln_RGB

          Den blå karbunkeln

          Arthur Conan Doyle

          ”Gåsen, mr Holmes, gåsen!” utbrast han och kunde knappt få fram orden. ”Hur är det fatt med den? Har den fått liv igen och flaxat ut genom köksfönstret?” svarade Holmes och vände sig om på soffan för att närmare betrakta mannens upprörda min. ”Se här vad min hustru fann i krävan!” Han höll fram handen, och mitt i den såg vi en glittrande blå sten, något mindre än en kaffeböna, men av sådan klarhet och glans, att den tindrade som en elektrisk gnista i hans mörka, flata hand. Sherlock Holmes satte sig upp med en vissling.

          N° 71-74

          COVER_elin_wagner_rgb (1)

          De blå silkesstrumporna

          Elin Wägner

          – Han är ute på spår efter dem, viskade hon, så lågt att jag knappast hörde det. I morse kom han in i rummet, där jag sitter, och vi flög alla upp och stod vid våra
          platser i väntan på att han skulle passera. Men han gick inte igenom utan snusade som en setter, som fått upp ett spår, och så stannade han vid mitt bord och tittade först neråt golvet och sen rakt i ansiktet på mig och så sa han: Hör nu fröken, brukar ni gå i himmelsblå strumpor?

          COVER_agnes_von_krusenstjerna_rgb

          Snigeln och flickan

          Agnes von Krusenstjerna

          Jag sticker min kniv i slidan och går ut på gårn. Jag tittar utåt vägen för att se om bilen kommer men ännu är det alldeles för tidigt. Jag går bort till grinden och skär in mitt namn och dagens datum i en tvärbräda. Jag skall aldrig glömma den här dan när det regnar, när vi blastar morötter, när det blir snöblandat regn och när faster från Amerika kommer.

          COVER_stig_dagerman_rgb

          Snöblandat regn

          Stig Dagerman

          Jag sticker min kniv i slidan och går ut på gårn. Jag tittar utåt vägen för att se om bilen kommer men ännu är det alldeles för tidigt. Jag går bort till grinden och skär in mitt namn och dagens datum i en tvärbräda. Jag skall aldrig glömma den här dan när det regnar, när vi blastar morötter,när det blir snöblandat regn och när faster från Amerika kommer.

          COVER_moa_martinsson_rgb

          Fjäderbrevet

          Moa Martinson

          En sjö som låg osynlig i dimman hade de att ro över. Innan de gick stod de vid dörren, morfar med sexdagarslivet på armen som en bröllopstårta, som min mor sa då hon berättade, och de förmanade henne att inte stiga upp medan de var borta. Så gav de sig av. Vid stranden räckte morfar bröllopstårtan till mormor och tog till årorna. De rodde länge omkring i dimman.

          N° 67–70

          ett_vattentatt_alibi_RGB

          Ett vattentätt alibi

          Agatha Christie

          ”Det är mycket enkelt”, sa mr Montgomery Jones. ”Ni måste hålla på med sådana här saker hela tiden. Undersöka alibin och ta reda på var de brister.”
          ”Åh – ja – ja visst”, sa Tommy. ”Sådant gör vi ofta.”
          ”Någon måste hjälpa mig med det”, sa Montgomery Jones. ”Jag är inte duktig på sådana saker. Det enda ni behöver göra är att avslöja henne. Det här låter säkert väldigt barnsligt i era öron, men det betyder mycket för mig och jag är beredd att betala vad som helst.”
          ”Det ordnar sig”, sa Tuppence. ”Jag är säker på att mr Blunt är villig att åta sig ert fall.”
          ”Absolut, absolut”, sa Tommy. ”Ett uppfriskande fall, verkligen ett uppfriskande fall.”

          den_bla_pelargonen_RGB

          Den blå pelargonen

          Agatha Christie

          ”Om ni ville döda någon”, hjälpte sir Henry henne på traven.
          ”Ja visst, ja. Om jag ville det skulle jag inte förlita mig på skräck. Jag vet att man läser om att folk dör av det, men det verkar vara mycket osäkert, och de mest nervösa människorna är mycket modigare än man egentligen tror att de är. Jag skulle förlita mig på någonting mer definitivt och säkert och planera det hela mycket noggrant.”
          ”Miss Marple”, sa sir Henry, ”ni skrämmer mig. Jag hoppas att ni aldrig ska vilja röja mig ur vägen. Era planer skulle vara för bra.”

          doden_i_floden_RGB

          Döden i floden

          Agatha Christie

          ”Det ni sa gav mig mod att komma till er nu. Jag har en känsla av att om jag säger något till er, kommer ni i varje fall inte att skratta.”
          Han insåg plötsligt att hon menade allvar.
          ”Det är klart att jag inte kommer att skratta”, sa han vänligt.
          ”Sir Henry – den här flickan – Rose Emmott. Hon dränkte sig inte – hon blev mördad … Och jag vet vem som mördade henne.”
          Sir Henry satt tyst i säkert tre sekunder av ren förvåning. Miss Marple hade varit alldeles lugn och stadig på rösten. Hon kunde ha kommit med ett helt vardagligt påstående, så oberörd som hon verkade.
          ”Det är ett mycket allvarligt påstående ni kommer med, miss Marple”, sa sir Henry när han hämtat sig.
          Hon nickade långsamt flera gånger.
          ”Jag vet – jag vet – det är därför jag har kommit till er.”

          diomedes_hastar_RGB

          Diomedes hästar

          Agatha Christie

          ”Vem är ni egentligen?” sa hon. ”Ni var inte med på festen.”
          ”Nej, jag var inte med på festen. Jag är en vän till doktor Stoddart.”
          ”Är ni också läkare? Ni ser inte ut som en läkare.”
          ”Mitt namn”, sa Poirot och lyckades som vanligt få det enkla meddelandet att låta som första aktens slutreplik, ”mitt namn är Hercule Poirot …”
          Effekten uteblev inte. Ibland hade Poirot haft den smärtsamma erfarenheten att en okänslig yngre generation aldrig hade hört talas om honom.
          Men det var tydligt att Sheila Grant hade gjort det. Hon var handfallen – mållös. Hon bara stirrade och stirrade.

          N° 66

          COVER_karin_boye_snackorna_rgb

          Snäckorna

          Karin Boye

          Paketen var snart öppnade, där var indianboken, där var ett munspel, där var en hel del annat. Ibland var det ganska svårt att behärska sig, men han gjorde det manligen. Inte en muskel rörde sig i hans allvarliga ansikte, men när allting var öppnat, bugade han sig där han satt både för pappa och för den nya och sade: Tack snälla pappa. Tack så mycket  han kunde inte förmå sig till att kalla inkräkterskan för mamma.

          N° 62–65

          enkelrum_rgb

          Enkelrum

          Hans Gunnarsson

          Han hade just tagit ett foto av industribyggnaden när mobilen ringde. Det var hans ex. ”Hallå”, svarade han kort, försökte låta som om han inte sett att det var hon som ringde. Men han var inte i närheten av hennes kyla. ”Vad vill du?” sa hon tvärt, krävande, som om det var han som hade ringt henne. ”Hej”, sa han. ”Är det du?” ”Det räcker nu”, sa hon. ”Det räcker nu.” ”Va?” sa han. Det brusade och plingade och skramlade i bakgrunden, som om hon ringde från ett tivoli. ”Jag vill att du lägger av”, sa hon. ”Jag är i Finspång”, sa han.

          Ann Heberlein - Fas 3

          Fas 3

          Ann Heberlein

          När hon dammtorkar plockar hon ut alla fotografierna som står i vitrinskåpet. Bebisbilderna på flickorna. Konfirmationsfoton. Studentexamen. Döttrarnas bröllopsfoton och bilder på barnbarnen. Ett helt liv, tänker hon, ett helt liv ryms på ett hyllplan i mitt vitrinskåp. Där är jag, tänker hon och ser på bilden av honom och henne, bröllopet i silverram, där är jag och där är han.

          Khashayar Naderehvandi - Förhöret

          Förhöret

          Khashayar Naderehvandi

          Kom in, sa han, och vände sig om och gick bort till fönstret, där han brukade stå och titta ut, så han såg inte att tuppen kom in tillsammans med mig. Det blev så jävla skumt, jag visste inte vad jag skulle säga, alltså jag hade ju tänkt säga något i stil med kolla vad jag hitta på gatan och släpa in, men nu var ju tuppen redan inne.

          Jonas Karlsson - Ingenting

          Ingenting

          Jonas Karlsson

          Ingen sa något mer. Ledaren fimpade cigaretten och tog genast fram ett nytt filter och tobak som han plockade med en stund. Han satte cigaretten i munnen. Tände och kisade genom röken mot mig. Ska jag inte låtsas om er? frågade jag. Han skakade på huvudet, men nu tittade han inte längre på mig. Bara stod där och rökte med blicken i fjärran. Men, sa jag. Det blir ju konstigt när jag ser er hela tiden.

          N° 57–61

          luise_justine_mejer_rgb

          Luise Justine Mejer

          Astrid Lindgren

          Jag kan aldrig sluta gräma mig över hennes sorgliga öde den där hemska fredagsmorgonen i juni 1786. Varför måste hon dö, när hon nu äntligen ... men vi ska inte gå händelserna i förväg!
          Det är bäst att börja från början, förslagsvis tio år tidigare, den 2 september 1776.

          märit_rgb

          Märit

          Astrid Lindgren

          Det var ingenting märkvärdigt med Märit. Inte ett dugg märkvärdigt med hela hennes åttaåriga levnad. Det enda märkvärdiga, om man nu ska kalla det så, var hennes död.
          Men innan vi kommer till det, måste jag först tala om den gången när Jonas Petter var så snäll mot Märit. För det var så det började.

          tututu_rgb

          Tu tu tu!

          Astrid Lindgren

          Så grep han henne i armen, och det bar av rätt ner i mörka jorden med dem genom en gång så svart och lång som natten, och Stina Maria tänkte: ”Aldrig såg då jag maken till rävgryt, detta blir väl min död.”
          Och så var hon i de underjordiskas rike. Där sover de djupa skymningsskogarna, som aldrig rörs av någon vind, där sveper dimman tung över vida skymningsvatten som aldrig speglar sol, måne eller stjärnor, där är urtidsmörkret. Och där bor de underjordiska i bergens grottor och hålor.

          prinsessan_som_inte_ville_leka_rgb

          Prinsessan som inte ville leka

          Astrid Lindgren

          Prinsessan bodde i ett fasligt vackert slott tillsammans med sin pappa kungen och sin mamma drottningen och hundra hovdamer och lika många hovherrar. Några barn fanns det inte i hela slottet, för Lise-Lotta hade inga syskon, och drottningen trodde inte, att det gick an, att små prinsessor lekte med såna barn, som inte var prinsessor eller prinsar. Och eftersom Lise-Lotta aldrig såg några barn, så trodde hon att det bara fanns stora människor i världen och så hon själv, som var liten.

          i_skymningslandet_rgb

          I Skymningslandet

          Astrid Lindgren

          Det var i skymningen. Borta i vrårna var det alldeles mörkt. Jag ville inte tända lampan, för jag hade just hört mamma säga det där till pappa ute i köket, och jag låg och funderade på om jag verkligen aldrig skulle kunna gå mer, och jag tänkte på metspöet, som jag hade fått på min förra födelsedag, och som jag kanske aldrig skulle få använda, och – ja, det kan väl hända, att jag grät lite. Då hörde jag en knackning på fönstret.

          N° 53–56

          guy_de_maupassant_rgb

          Pauls flicka

          Guy de Maupassant

          Långsamt och värdigt som drottningar skred de fram genom etablissemanget. De tycktes stolta över sin ryktbarhet, lyckliga över att vara föremål för allas blickar och de kände sig stå högt över allt detta patrask.
          Madeleine och hennes älskare såg dem närma sig och det lyste upp en gnista i flickans ögon.
          När de två främsta hade kommit i närheten av deras bord, ropade Madeleine:
          – Pauline!

          gustave_flaubert_rgb

          Ett enkelt hjärta

          Gustave Flaubert

          En fruktansvärd sorg sköljde över Félicité. Hon kastade sig på marken, skrek rakt ut i luften, åkallade Gud och jämrade sig i ensamhet ute på fälten ända till gryningen. Sedan återvände hon till gården och meddelade att hon tänkte lämna sin tjänst; och när hon i slutet av månaden fick ut lönen lade hon sina få tillhörigheter i en duk och begav sig till Pont-l’Évêque.

          marcel_proust_rgb

          Madame de Breyves melankoliska sommar

          Marcel Proust

          Just då var det ingen annan där förutom monsieur de Laléande, som inte kunde hitta sin spatserkäpp. Françoise roade sig en sista gång med att betrakta honom. Han gick förbi henne, lät sin armbåge snudda vid hennes, och just när de var jämsides vände han sig mot henne med skimrande ögon och sade, till synes alltjämt letande:
          – Kom hem till mig, rue Royale 5.

          simone_de_beauvoir_rgb

          Marcelle

          Simone de Beauvoir

          Jag är inte som de andra, tänkte hon passionerat. Hon steg upp, öppnade jalusierna och gick ut på balkongen. Den lila himlen bredde ut sig över Paris som ett krokusfält och den underbara natten fick Marcelles hjärta att slå fortare. Hon tänkte på Madame de Staël, George Eliot och Anna de Noailles. Det var då hennes fantastiska öde plötsligt uppenbarade sig för henne. ”Jag ska dela livet med ett geni”, mumlade hon hänfört.

          Facknoveller #1–4

          Om maskiner kunde tänka

          Nicklas Lundblad

          Är människan unik? Eller kan vår förmåga att lösa problem, skriva symfonier, dikta och utveckla avancerade matematiska teorem förvandlas till formler och program som vilken dator som helst kan kopiera? Vad händer med vårt samhälle och vår självbild om vi lyckas skapa en intelligent maskin? Och om vi kan bygga intelligenta maskiner – är vi då inget annat än maskiner själva? Frågan om artificiell intelligens (AI) är mer än en enkel forskningsfråga, det är en fråga om oss själva.

          Jiroekonomi

          Nina Åkestam

          Jiro Onos sushibar i Tokyos tunnelbana har tilldelats tre stjärnor i Michelinguiden. Om man utgår från klassiska ekonomiska resonemang borde verksamheten vara ohållbar: väntetiden är flera månader och restaurangen har endast tio sittplatser, inga riktiga bord och ingen serveringspersonal. Jiro skulle utan problem kunna expandera sin verksamhet, men väljer istället att fokusera på att göra världens bästa sushi. Vad är det som driver honom, och vad innebär det att vara en ”Jiromänniska”?

          Gourmetsyndromet

          Pontus Wasling

          Njut så blir du lycklig, eller? Vi strävar ständigt efter nya njutningar i våra liv och en allt större del av våra intäkter läggs på kulinariska upplevelser, exklusiva resor och dyrbar hemelektronik. Förmågan att njuta är en av de företeelser som gör oss mänskliga och alla värdesätter vi de ögonblick då vi upplever välbehag. Men vad är det egentligen som händer i hjärnan när vi njuter, och hur påverkar välbehaget vårt minne? Behöver vi njuta, och framför allt – gör det oss lyckligare?

          De är vi

          Björn Hedensjö

          Hur kan jag, som tolerant medmänniska, hasta förbi tiggaren i tunnelbaneuppgången utan att möta hennes blick? Under vilka omständigheter är vi mer eller mindre toleranta? Hur formas de individer som öppnar dörren för medmänniskor i nöd, när de flesta andra vill stänga den eller helt enkelt tittar åt ett annat håll? Att se närmare på vad som gör oss till toleranta eller intoleranta medborgare är viktigt i skapandet av ett öppet och inkluderande samhälle. Men det ställer oss också inför frågor om oss själva, frågor som inte alltid är lätta att besvara.

          N° 49 – 52

          Vad det såg ut som

          Helena von Zweigbergk

          Du har en vän som heter Elsa. Ni går i samma klass och ni är ännu inte i tonåren. Ni spelar canasta på hennes noppiga över­kast, fingrar på nopporna, lägger ut korten och dricker te. En dag berättar Elsa att hon läst om hur det görs djurförsök på beagle­ hundar. De får sitta i små burar och få sprutor hela dagarna och när de börjar bli gamla och trötta så får de en sista spruta så att de somnar in. Du önskar att du inte hade hört om det där. Du önskar att du kunde springa ifrån det. Men hunden har flyttat in under dina ögonlock.

          Till havet

          Stefan Lindberg

          Nu reser sig Stina och säger att nä, nu får jag nog ta och ... Sen något halvsvalt som inget betyder. Ut genom hallen mot farstun så att Berit blir kvar med Maria. Och spekulationerna. Själv har Berit precis fått sina aningar. Och frågar vad det är för sladdar som de inte satt upp ordentligt bakom kaffekokaren. – Det är routern, säger Maria. – Vad då för något? hör Berit sig själv säga. –R o u t e r n, stavar Maria. Den som Kjell har köpt, ler hon, för att ha koll på vad katten gör när ingen är hemma.

          En utflykt

          Ida Jessen

          De parkerade bilen, Larnas glada röst klingade genom trädgården, och Toves oro återvände för hon hade inte talat om för Max att Larna skulle komma annat än genom lappen som hon hade lämnat på köksbänken. På den hade hon uttryckt det som om Larna hade bjudit sig själv, vilket sett ur en synvinkel kanske var sant men sett ur en annan var helt fel. – Där har vi ju honom, ropade Larna och knackade på rutan, hej Maxi. Maxiii. Hon skrattade högt, och Max hoppade till där han stod vid diskhon och sköljde sallad. De dundrade in. Tove brukade inte dundra.

          Speciella omständigheter

          John Ajvide Lindqvist

          Mäklaren slog ut med armarna mot hela härligheten. – Ja, ni kan ju se själva, sa hon. Återigen ett nickande och ett hummande, men till min glädje kunde jag se att det hade smugit sig in en vaksamhet i delar av gruppen. Blickarna som utbyttes var förstulna, tvekande. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför säljaren hade bemödat sig med att skriva det där meddelandet, men oavsett syftet så tycktes det ha haft viss effekt. Jag hade läst någonstans att mer än hälften av svenskarna tror på spöken. Ställda inför ett aktivt val tycktes procenten vara högre än så. Jag tog Sofias hand och kramade den lätt, lutade mig mot henne och viskade Buuu ... i hennes öra.

          N° 45–48

          Hägring

          Oline Stig

          Det var Bo Melinder som hade introducerat henne efter att Lars-Olof hade läst några av hennes spirituella kommentarer på hans vägg. ”Ovanlig kvinna, mycket intelligent och underhållande”, skrev Bo, när han frågade sig för. ”Tjugofyra år, bosatt i Lund, studerar konsthistoria. Lider av en ovanlig ögonsjukdom som kommer göra henne blind innan hon är trettio. Du kommer inte ångra hennes vänskap …”

          Alla vill bara gå hem

          Daniel Sjölin

          Nu får det fan vara nog. Nu måste man beta av puckeln med mejl och tänka ut rätt blandning av bedövning och belöning. Nu måste man rädda pandorna och demokratin. Nu messar man de hemlösa. Nu mår man riktigt dåligt. Nu bokar man kurs i att finna nuet. Nu jävlar ska det bli spikmatta och klangresa, nu jojnar man after worken. Nu ringer man maken och ber honom hämta. Nu svarar han. Nu pratar man med honom, nu försöker man prata med honom, och vabba, flyter det?

          Allt har sin tid

          Alva Dahl

          Vad kände jag för honom? Att han var ond. Huggen i strupen gjorde mig rädd att jag inte skulle lyckas ta mig hem på cykeln, men jag var också rädd på någon mer abstrakt nivå för att det nu var bevisat att han fortfarande fanns och gick runt på jorden, och till och med i min stad där jag trodde att det inte fanns en enda människa jag kände hemifrån.

          Herr Kadar

          Håkan Nesser

          En halvtimme senare befann vi oss mycket riktigt utsträckta i vilstolar under skuggande parasoll med Indiska oceanen stillsamt skvalpande fem meter nedanför våra fötter. Vi själva. Italienarna. Det tyska paret och engelskorna. Ett par som inte hade varit med på planet dessutom, och som vi snart diagnosticerade som holländare. Dock inte herr Kadar.

          N° 41–44

          En dåres anteckningar

          Nikolaj Gogol

          År 2000 i april den 43:e.
          I dag är en festdag utan dess like! Spanien har en kung. Han har återfunnits. Denne kung är jag. Just i dag fick jag reda på det. Jag får allt erkänna att det var som att plötsligt träffas av blixten. Jag begriper inte hur jag hela tiden har gått omkring och trott mig vara ett titulärråd. Varifrån fick jag en sådan löjlig idé? Tur att ingen kom på tanken att spärra in mig på dårhus. Nu är allt uppenbarat för mig. Nu ser jag allt klart och tydligt. Men tidigare, jag begriper det inte, tidigare såg jag allt som genom en dimma.

          Fästmön

          Anton Tjechov

          Genom det stora gamla fönstret syntes trädgården, de avlägsna, blomstertunga syrenbuskarna, dåsiga och vissna i den kyliga luften; och en dimma, alldeles vit och tät, drog sig tyst fram mot syrenerna, ville hölja in dem. Sömniga råkor kraxade i de avlägsna träden. ”Gode Gud, varför är jag så ledsen?” Möjligen känner varje fästmö så inför sitt bröllop. Vem vet! Eller var det Sasjas inflytande? Men Sasja hade ju under flera år malt på om ett och samma, som om han läst innantill, och när han talade lät det alltid så naivt och konstigt. Men varför kunde hon inte sluta tänka på Sasja? Varför?

          Livets stråle

          Michail Bulgakov

          Privatdocent Ivanov stod som förstenad, närmast tillintetgjord: hur kunde väl han, Ivanov, ha missat att lägga märke till en sådan simpel sak, som den där smala strålen! Och detta var ju i sanning någonting ohyggligt! Ja, titta bara … ”Herregud, Vladimir Ipatievitj!” utbrast Ivanov förskräckt med ögat tryckt mot okularet. ”Vad är det som pågår? De växer ju framför ögonen på mig … Herregud …!” ”Jag studerar dem för tredje dagen i rad nu”, sade Persikov och myste.

          En löjlig människas dröm

          Fjodor Dostojevskij

          Jag nämnde att jag somnade utan att märka det och rentav fortsatte mina funderingar på något vis. Plötsligt drömde jag att jag tog upp revolvern och riktade den, alltjämt sittande, mot hjärtat, just hjärtat, inte huvudet; jag hade ju från början tänkt skjuta mig i huvudet, nämligen genom höger tinning. Jag pressade mynningen mot bröstet, väntade i någon sekund, och plötsligt började ljuset, bordet och väggen framför mig skälva och svaja. Hastigt tryckte jag av.

          N° 37–40

          Farväl, mitt kvinnofängelse

          Karolina Ramqvist

          Vi som satt här var kvinnor som alla var rädda för. Som de helst hade velat hålla instängda i en bur och bara slängt in lite kött till då och då. Och samtidigt var vi som alla andra. Brustna hjärtan, frusna själar, åldrande ansikten och kroppar. Vi var ju inga monster. Vi var mödrar, döttrar, systrar, flickvänner och till och med fruar. Vi hade det gemensamt att vi försökt lösa våra problem genom att misshandla och döda. Allihop hade vi försökt förändra våra yttre världar genom att sätta oss till doms över vem som skulle få leva och inte, men nu skulle vi få lära oss att vända oss inåt i stället.

          Man kan vinka till varandra från balkongerna

          Elsa Billgren

          I husen som vetter mot vattnet står damer och tittar ut genom de plastspetsprydda fönstren, gårdagens tvätt hänger på luckorna och Sabrina pratar på om sin kille. Han verkar vara en idiot. Hon pausar och fimpar cigaretten med flipflopen på en kullersten. Tittar på mig med sina kattögon och halväkta ögonbryn. Hennes mun blir om möjligt ännu rundare och ögonen ännu kisigare. Hon stannar upp, tar min hand och den är varmare nu. ”Jag är så glad att du är här Elsa.”

          Ulf gråter

          Martina Montelius

          Birger bekände sin kärlek till mig en torsdag i september. Det var mot slutet av dagens session. Han sade att han hade bestämt sig för mig. Alla de kvinnor han behandlade, ja, även några av männen, älskade honom reservationslöst. Han visste allt om oss. Vi visste ingenting om honom. Han var vår far, vår lärare, vår närmaste förtrogne, och i förekommande fall den som försåg oss med livsviktiga mediciner såsom bensodiazepiner och SSRI-preparat. Alla hade vi samma geografiska plats som emotionellt vattenhål: Birgers praktik på Ribbersborgsslingan 8.

          Början

          Gun-Britt Sundström

          Sju barn var det som började skolan samma år, och de blev placerade i samma klass. Malin fotograferade dem när de i samlad tropp gick ut genom daghemmets grind, iförda likadana neongröna kepsar. Hand i hand vandrade de uppför gatan mot skolan, två och två. Noa var den sjunde och fick gå med fröken. När hon såg på detta foto efteråt tänkte hon att hon borde ha förstått att han var chanslös.

          N° 33–36

          Gnister

          Linda Skugge

          Mitt allra första minne. Jag är väldigt liten, nästan en liten bebis. Jag skriker och det är kallt och hårt, som om jag ligger på ett golv. Jag skriker och skriker, mitt ansikte är alldeles blött av tårar. Jag ropar på mamma, men ingen kommer. Ingen hör mig. Jag är en liten tjej med mörkt lockigt hår. Jag har ett gult nattlinne med vita svampar på. Det är långärmat och går ända ner till fötterna.

          Författarnas himmel

          P C Jersild

          Precis som i skänken arbetade flera rökare där. De brukade smita ut med jämna mellanrum för ett bloss på bakgården. En eftermiddag råkade jag, på väg till kylen, springa på några från konditoriet på väg ut. ”Sonja?!” Visst var det Sonja Åkesson. Vi hade inte setts sedan början på sjuttiotalet – Sonja dog 1977 – så vi hade förstås en hel del att prata om. Jag följde med henne ut och stod där och huttrade bland de andra rökarna.

          Vellumbarnet

          Johanna Koljonen

          Barnet i bröstfickan bidar sin tid. Jag väntar ut månaderna tills jag inte längre älskar M så att jag kan börja om, välja självständigt om det är någon annan jag vill ha eller honom, hur vi i så fall ska träffas av en slump. När tanken på att mötas slutar kännas som en kniv börjar jag åka hela vägen till Karlaplan igen, det är närmare till jobbet.Jag ser honom aldrig.

          Funkislampa

          Jerker Virdborg

          ”Vad … ska du ha för grejorna här då …?” sa jag långsamt och svepte lite nonchalant med handen, för Per hade lärt mig att om det gick att undvika så skulle man aldrig röja vilken pryl man var intresseradav. Bakom bordet stod en man med mustascher och intensivt gröngrå blick. Han såg ut att vara i femtiofemårsåldern.”Tio kronor styck”, sa han.

          Selmafyran

          Dödskallen

          Selma Lagerlöf

          När han hade gått ännu ett par steg, märkte han emellertid, att ett runt, vitt föremål skymtade fram i det torra gräset, som kantade gångstigen. Det blänk­te mycket vitare än en vanlig sten, och han stannade för att se efter vad det kunde vara för slag. Då varseblev han i det bleka skymningsljuset ingen­ting mindre än en dödskalle.

          Frid på jorden

          Selma Lagerlöf

          Med ens förstår far varför han inte har kunnat finna ut vad det är han ser. Den, som står vid dörren, har ett långt grått hår, och hela hårmassan är kastad framåt över ansiktet. En hand, som är lika utmärg­lad och köttlös som foten, lyfter upp håret vid ena sidan, och ett öga stirrar fram ur sin håla.

          Tjänsteanden

          Selma Lagerlöf

          Hade det hänt något, medan han hade stått lutad över graven? Höll de döda på att vakna? Det viskade bestämt från grav till grav. Det skym­tade något vitt inne i den svarta skuggan under träden. Där stod de döda i täta klung­or. De hade funnits där hela tiden. I nästa ögonblick skulle han se dem.

          Vägen mellan himmel och jord

          Selma Lagerlöf

          Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.

          N° 29–32

          Det sällsamma fallet Benjamin Button

          F. Scott Fitzgerald

          ”Är det du som är min far?” Mr Button och sköterskan ryckte till av förskräck­else. ”För om du är min far”, fortsatte gamlingen i gnatig ton, ”så skulle jag önska att du tog mig härifrån – eller åtminstone kunde be dem ordna fram en bekväm gungstol.” ”Men för Guds skull, vem är du och var kom du ifrån?” utbrast mr Button hetsigt. ”Jag kan inte säga exakt vem jag är eftersom jag föddes för bara några timmar se­dan – men mitt efternamn är tveklöst Button.”

          Johnny Panic och drömbibeln

          Sylvia Plath

          Dröm för dröm utbildar jag mig själv till att bli den där sällsynta figuren, mer sällsynt rentav, än någon av med­lemmarna på Institutet för psyko­analys, en drömkonnässör. Inte någon drömstoppare, drömtydare, inte någon som exploaterar drömmar i enfaldiga hälso- och lyckosyften, utan en obe­sudlad drömsamlare för drömmarnas egen skull. En drömälskare för Johnny Panics skull, allas deras skapare.

          Huset Ushers undergång

          Edgar Allan Poe

          Det är inte så att jag skyr faran som sådan – det som skrämmer mig är vad den till sist oundvikligen fram­kallar: – skräck. I detta modlösa och ömkliga tillstånd kommer, så känner jag det, förr eller senare den tidpunkt då jag måste överge både mitt liv och mitt förnuft i en kamp med skräcken, detta grymma tillstånd som fantasin målar upp.

          Nattsidan

          Joyce Carol Oates

          Även om Fru A. hade informerat oss i förväg om att vi inte skulle få bevittna några fysiska fenomen syntes ibland ljus som glimrade till i det släckta rummet, som de svagt puls­erande ljus som eldflugor åstadkom­mer, och både Perry Moore och jag själv kände ekbordet vibrera under våra fingrar.

          N° 25–28

          Mammalia

          Ulrika Kärnborg

          Där kunde det ha tagit slut. ”Än sedan”, tänkte jag. ”Än sedan.” Jag kände mig tydligen inte särskilt berörd. Det gick ett par veckor utan något livstecken från Mona. En eftermiddag, strax efter redaktionsmötet på tidningen, ringde hon plötsligt igen. ”Hej”, sade hon, som vanligt utan att presentera sig. ”Har du saknat mig?”

          Fantasy

          Malte Persson

          Jag mötte Den Sorgsne Prinsen av en slump, på en bar, det gör det samma vilken. Jag var en av alla would be-prinsessor han bjudit på drinkar. Det slutade med att jag följde med honom hem. Inte för att han egentligen var den sorts typ som intresserar mig. Utan för att han var den sorts typ vars historia intresserar mig.

          Ojura

          Stina Stoor

          När Farsan dricker kaffe och läser annonserna om bilar och jakthundsvalpar i tidningen sitter Sandra bredvid och dinglar med benen och doppar sockerbitar från kopparasken i hans kaffekopp. Ibland lutar hon örat mot blå tutt-tanten på hans överarm. En sån där skulle man allt ha haft, säger Farsan och pekar på nåt bra där i tidningen. Jo du stinta, hä vore nanteng hä! och Sandra mm-ar med sockerbitar som smular i hela munnen. Mm. Ibland säger hon nästan ja.

          Ravioli

          Klas Östergren

          Inne i futten hängde blåkläder att låna. Där stod åtta lådor med nittiosex konservburkar med ravioli. Det skulle bli vår lunch i sex veckor framöver. Det fick också bli titeln på den här berättelsen, även om det funnits alternativ som kanske var mer adekvata. Som ”Gjutarfrossa”, ”Den förälskade timmermannen” eller ”Kärlek och tjuvlarm”.

          N° 21–24

          De blå skorna

          Linda Olsson

          Det är så att min far gick bort nyligen. Och skorna var en del av det han lämnade efter sig. Och jag har som sagt aldrig sett dem förr. Det är ett par ljusblå mockaskor. Damskor. Storlek 36. Aldrig använda. Jag begriper inte var min far fått tag på dem. Eller vad han tänkt sig att jag skulle göra med dem.

          Dummy

          Bengt Ohlsson

          Hon gick uppför trappan och tyckte att det kändes tungt att andas. Asbest, tänkte hon. Men det var dumheter. Folk arbetade här. Vuxna människor med månadslön. Eller vad de nu hade. Män som var fackligt anslutna. Eller något åt det hållet. När hon kom uppför trappan hördes ett ljud från ett rum till höger. Någon drog en stol över golvet. En mansröst sa något i ett ilsket tonfall. Sen blev det tyst.

          Stamtavla

          Karin Ström

          Mamma brukade tona ner Darias framgångar för mig, hon visste att det var känsligt. Det var därför hon sa det lite i förbifarten, från köket, som om det inte var något märkvärdigt, samtidigt som hon kände sig tvungen att bjuda med mig så jag inte skulle känna mig exkluderad. Ystad konstmuseum. Vid 27 års ålder. Jag var inte i närheten av att få ställa ut på konstmuseum.

          Shuno

          Dogge Doggelito

          Likbleka tittade Shuno och Danne ner i golvet för de visste att Tokke skulle bli sur om de sa något. Ingen av dem ville vara en goltupp. Ingen ville bli tjallaren. Hela kvarteret skulle få reda på det. Tokke drog till med ett Eddie Murphy-flin mot den ena polisen. Om du inte kör hem mig i en helikopter så kommer jag aldrig att säga mitt namn.

          Nordiska fyran

          Kyssen

          Merethe Lindstrøm

          Hon frågade om det var jag som hade ringt om katterna. De är här inne, sa hon. Först blev jag bara stående, tittande. Det är länge sedan, tänkte jag. Men det var här. Det fanns ingenting jag kunde säga eller förklara just då, så jag följde efter henne in.

          Det gula huset

          Gyrðir Elíasson

          De vandrar längs den lilla ån. Den kommer uppifrån bergen och det växer gräs längs kanterna. Nyslagna tun på bägge sidor, blekt gröna i solens sista strålar. Från ladan på gården intill hörs en höfläkt. Mannen tar stora kliv och håller ett ljuster i ena handen. Pojken halvspringer vid hans sida. Ändå har han händerna i fickorna och försöker se äldre ut än han är. ”Är det inte snart för mörkt för att ljustra öring, pappa?”

          Ett köns bekännelse

          Riikka Pulkkinen

          Som sagt, det var jag som gick med på producentens förslag. Och producenten var den som föreslog tävlingen. Och till slut var det publiken som ville att jag skulle huggas i bitar som en höjdpunkt i tävlingen. Och åter igen, det var jag som sa ja till det här förslaget. Ja, ja, ja.

          Ok International

          Jakob Ejersbo

          Jag köpte en gammal Chevrolet och var lycklig; en tanzanisk kvinna med egen bil är ett Guds mirakel. Jag bar solglasögon med fuskdiamanter på skalmarna. Ingen kunde se att jag kom från Afrika – förstagenerationsinvandrare. Men jag var noga med att berätta det. De svarta amerikanerna kallar sig afroamerikaner. De är inte afrikaner. Det är jag.

          N° 17–20

          Migrän

          Arne Dahl

          – Tänk, säger Simon.
          Och jag tänker. Jag försöker jobba mig djupt in i min överhettade hjärna. Det sista tydliga minnet väskan är från det rummet i skjulet, när väktarna kom. Den trilskades, axelbandet snodde sig, jag fick inte riktigt dit den över axeln. Sen då? Löpningen mot den röda dörren. Allting höljt i smärtans blixtrar.

          Tiden

          Maria Küchen

          Det har gått så lång tid. Ändå finns det stunder när det stiger upp i mig som om det hände i går. Jag kan hantera det. Jag kan bli ren. Men förr eller senare väller mörker tillbaka ut i mig ur märgen. Mörker är min märg.

          Om himlen smälter

          Hassan Loo Sattarvandi

          Jag hann inte säga något innan du sa att det var det vackraste någon någonsin hade sagt till dig och om du bara hade väntat i några sekunder så hade jag sagt att det inte direkt var mina ord som jag använde där. Du kramade om mig igen och sa att jag var … tja, jag vill egentligen inte ens skriva ut det, men du sa att jag var en poet och jag kände skammen pumpa ut i kroppen.

          Innan allt har blommat ut

          Inger Frimansson

          Claire sitter under palmerna. Tänker på hemma. Och älskaren. För efter Richard fick hon sig en älskare. Tog jag mig. En gift. Hon nämnde inte någonting om resan. Han skulle få oroa sig. Det fanns dagar då hon önskat det. Dagar med en vaknande tomhet. Oroa dig och sakna mig! Rentav en smula rädd! Man kan bli så barnslig av att känna sig försmådd.

          N° 13–16

          N° 9–12

          heder_rgb

          Heder

          Jens Lapidus

          Han satte sig i passagerarsätet. Bilen riste till när den startade. Det var mammas sambo Johns kärra, och det var han som körde. Det var sjukt - han var trettioåtta år och hade ingen annan som kunde plocka upp honom utanför anstalten än mammas kille. De första fem minuterna sa de ingenting till varandra.

          Gloria

          Wille Crafoord

          Kaj tittar bort mot Gloria. Med facit i hand tycks det ju verkligen som om hon har gjort något fantastiskt. Medvetet eller inte. Något som ingen annan enskild samhällsengagerad artist eller kändis, eller ens politiker, lyckats med. Ja, kanske Ga­ndhi då. Han drar lite på munnen vid jämförelsen. Men ändå.

          N° 5–8

          Lära sig

          Cilla Naumann

          Allt mer koncentrerat sökte han efter frågorna som till slut skulle kunna avslöja hennes dumhet och få henne att generas. Han tänkte att om han bara fick henne att sänka blicken en enda gång, skämmas det allra minsta, eller åtminstone att för ett ögonblick svaja på rösten och leta i minnet efter något att dra till med. Då skulle han låta henne vara.

          Tyska fyran

          Abu Telfan

          Felicitas Hoppe

          Det står helt klart att det inte kommer att bli något av den här pojken, son till en mor som vrider sina händer och glömde bort att bjuda in den trettonde fen, som till straff beslutsamt förbannar pojken. Men ska jag ställa mig på hans sida bara för att en mor gråter för hans skull och för att han inte kan bli som sin far och för att han liksom jag inte förstår sig på bokhålleri?

          Krig eller fred

          Silke Scheuermann

          Nej, säger han, jag har nämligen blivit kär i en annan. När jag hör detta hoppar mitt hjärta över ett slag, kanske till och med flera, jag vet inte. Samtidigt smattrar det i huvudet, det är otroligt, jag skulle vilja klamra mig fast vid honom, kyssa honom, ligga med honom igen, i natt kommer han att stanna. Jag också, säger jag med grötig röst, och då tittar han underligt på mig och säger, jaså.

          Nödvärn

          Ferdinand von Schirach

          Han satt kvar, orörlig, blicken sänkt. Beck och Lenzberger tog det som en provokation. Beck borrade in pekfingret i mannens bröst. "Åh, här är det visst någon som inte vill svara", sa han och gav mannen en örfil. Glasögonen hamnade snett, mannen rättade inte till dem. Eftersom han fortfarande inte rörde sig drog Beck upp en kniv ur kängan. Han viftade med den framför mannens ansikte.

          Den skänkta timmen

          Juli Zeh

          Det finns åtminstone en fördel med att han är här. Jag vill inte behöva tillbringa den återbetalade tiden ensam, denna enda timme som inte riktigt tillhör någon och som är friare än alla andra årets timmar. "Jag var nervös", säger han. "Nervös på ett sätt som jag sällan varit." Förhoppningsvis lyckas jag med mitt leende, trots att munnen är nedsmetad med läppstift. Alla intelligenta män har erektionsproblem.

          N° 1–4

          Sandhamn

          Jens Liljestrand

          Känner marken under fötterna, gungar lätt, hör vågorna slå mot stranden, segelbåtarna en bit bort, ljudet av vanten som slår mot masterna, festerna, musik, röster. Doften. Blommig och söt. Flickparfym. "Jag undrade just vart du tagit vägen", säger hon. "Pappa gick tillbaka till båten men han sa att jag skulle hälsa."

          Jonas_Karlsson_cover

          Spår i snön

          Jonas Karlsson

          Vi rusade uppför åkern längs med spåren bort mot Barbros hus. Här och där syntes droppar av blod. Jag sprang med Kasper som hoppade genom den höga snön och höll kopplet som ett streck mellan oss. Bröstet värkte av den plötsliga ruschen. Jag hoppades att jag inte skulle vara för sent ute.

          doggy_monday_rgb

          Doggy Monday

          Maria Sveland

          Obehagskänslan rusade genom blodet och gjorde henne yr. Hon reste sig upp och vinglade till så att stolen välte med ett brak. Ellinor och Ingmar tittade förvånat upp från sina datorer. Något var fel. Hon visste det i djupet av sitt hjärta. Visste det i sitt kön som till hennes förvåning pulserade våldsamt. Uppfordrande och allvarligt, dunk dunk dunk.