Noveller

Facknoveller #1–4

Om maskiner kunde tänka

Nicklas Lundblad

Är människan unik? Eller kan vår förmåga att lösa problem, skriva symfonier, dikta och utveckla avancerade matematiska teorem förvandlas till formler och program som vilken dator som helst kan kopiera? Vad händer med vårt samhälle och vår självbild om vi lyckas skapa en intelligent maskin? Och om vi kan bygga intelligenta maskiner – är vi då inget annat än maskiner själva? Frågan om artificiell intelligens (AI) är mer än en enkel forskningsfråga, det är en fråga om oss själva.

Jiroekonomi

Nina Åkestam

Jiro Onos sushibar i Tokyos tunnelbana har tilldelats tre stjärnor i Michelinguiden. Om man utgår från klassiska ekonomiska resonemang borde verksamheten vara ohållbar: väntetiden är flera månader och restaurangen har endast tio sittplatser, inga riktiga bord och ingen serveringspersonal. Jiro skulle utan problem kunna expandera sin verksamhet, men väljer istället att fokusera på att göra världens bästa sushi. Vad är det som driver honom, och vad innebär det att vara en ”Jiromänniska”?

Gourmetsyndromet

Pontus Wasling

Njut så blir du lycklig, eller? Vi strävar ständigt efter nya njutningar i våra liv och en allt större del av våra intäkter läggs på kulinariska upplevelser, exklusiva resor och dyrbar hemelektronik. Förmågan att njuta är en av de företeelser som gör oss mänskliga och alla värdesätter vi de ögonblick då vi upplever välbehag. Men vad är det egentligen som händer i hjärnan när vi njuter, och hur påverkar välbehaget vårt minne? Behöver vi njuta, och framför allt – gör det oss lyckligare?

De är vi

Björn Hedensjö

Hur kan jag, som tolerant medmänniska, hasta förbi tiggaren i tunnelbaneuppgången utan att möta hennes blick? Under vilka omständigheter är vi mer eller mindre toleranta? Hur formas de individer som öppnar dörren för medmänniskor i nöd, när de flesta andra vill stänga den eller helt enkelt tittar åt ett annat håll? Att se närmare på vad som gör oss till toleranta eller intoleranta medborgare är viktigt i skapandet av ett öppet och inkluderande samhälle. Men det ställer oss också inför frågor om oss själva, frågor som inte alltid är lätta att besvara.

N° 49 – 52

Speciella omständigheter

John Ajvide Lindqvist

Mäklaren slog ut med armarna mot hela härligheten. – Ja, ni kan ju se själva, sa hon. Återigen ett nickande och ett hummande, men till min glädje kunde jag se att det hade smugit sig in en vaksamhet i delar av grup- pen. Blickarna som utbyttes var förstulna, tvekande. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför säljaren hade bemödat sig med att skriva det där meddelandet, men oavsett syftet så tycktes det ha haft viss effekt. Jag hade läst någon- stans att mer än hälften av svenskarna tror på spöken. Ställda inför ett aktivt val tycktes procenten vara högre än så. Jag tog Sofias hand och kramade den lätt, lutade mig mot henne och viskade Buuu ... i hennes öra.

En utflykt

Ida Jessen

De parkerade bilen, Larnas glada röst klingade genom trädgården, och Toves oro återvände för hon hade inte talat om för Max att Larna skulle komma annat än genom lappen som hon hade lämnat på köks­ bänken. På den hade hon uttryckt det som om Larna hade bjudit sig själv, vilket sett ur en synvinkel kanske var sant men sett ur en annan var helt fel. – Där har vi ju honom, ropade Larna och knackade på rutan, hej Maxi. Maxiii. Hon skrattade högt, och Max hoppade till där han stod vid diskhon och sköljde sallad. De dundrade in. Tove brukade inte dundra.

Till havet

Stefan Lindberg

Nu reser sig Stina och säger att nä, nu får jag nog ta och ... Sen något halvsvalt som inget betyder. Ut genom hallen mot farstun så att Berit blir kvar med Maria. Och spekulationerna. Själv har Berit precis fått sina aningar. Och frågar vad det är för sladdar som de inte satt upp ordentligt bakom kaffekokaren. – Det är routern, säger Maria. – Vad då för något? hör Berit sig själv säga. –R o u t e r n, stavar Maria. Den som Kjell har köpt, ler hon, för att ha koll på vad katten gör när ingen är hemma.

Vad det såg ut som

Helena von Zweigbergks

Du har en vän som heter Elsa. Ni går i samma klass och ni är ännu inte i tonåren. Ni spelar canasta på hennes noppiga över­kast, fingrar på nopporna, lägger ut korten och dricker te. En dag berättar Elsa att hon läst om hur det görs djurförsök på beagle­ hundar. De får sitta i små burar och få sprutor hela dagarna och när de börjar bli gamla och trötta så får de en sista spruta så att de somnar in. Du önskar att du inte hade hört om det där. Du önskar att du kunde springa ifrån det. Men hunden har flyttat in under dina ögonlock.

N° 45–48

Hägring

Oline Stig

Det var Bo Melinder som hade introducerat henne efter att Lars-Olof hade läst några av hennes spirituella kommentarer på hans vägg. ”Ovanlig kvinna, mycket intelligent och underhållande”, skrev Bo, när han frågade sig för. ”Tjugofyra år, bosatt i Lund, studerar konsthistoria. Lider av en ovanlig ögonsjukdom som kommer göra henne blind innan hon är trettio. Du kommer inte ångra hennes vänskap …”

Alla vill bara gå hem

Daniel Sjölin

Nu får det fan vara nog. Nu måste man beta av puckeln med mejl och tänka ut rätt blandning av bedövning och belöning. Nu måste man rädda pandorna och demokratin. Nu messar man de hemlösa. Nu mår man riktigt dåligt. Nu bokar man kurs i att finna nuet. Nu jävlar ska det bli spikmatta och klangresa, nu jojnar man after worken. Nu ringer man maken och ber honom hämta. Nu svarar han. Nu pratar man med honom, nu försöker man prata med honom, och vabba, flyter det?

Allt har sin tid

Alva Dahl

Vad kände jag för honom? Att han var ond. Huggen i strupen gjorde mig rädd att jag inte skulle lyckas ta mig hem på cykeln, men jag var också rädd på någon mer abstrakt nivå för att det nu var bevisat att han fortfarande fanns och gick runt på jorden, och till och med i min stad där jag trodde att det inte fanns en enda människa jag kände hemifrån.

Herr Kadar

Håkan Nesser

En halvtimme senare befann vi oss mycket riktigt utsträckta i vilstolar under skuggande parasoll med Indiska oceanen stillsamt skvalpande fem meter nedanför våra fötter. Vi själva. Italienarna. Det tyska paret och engelskorna. Ett par som inte hade varit med på planet dessutom, och som vi snart diagnosticerade som holländare. Dock inte herr Kadar.

N° 41–44

En dåres anteckningar

Nikolaj Gogol

År 2000 i april den 43:e.
I dag är en festdag utan dess like! Spanien har en kung. Han har återfunnits. Denne kung är jag. Just i dag fick jag reda på det. Jag får allt erkänna att det var som att plötsligt träffas av blixten. Jag begriper inte hur jag hela tiden har gått omkring och trott mig vara ett titulärråd. Varifrån fick jag en sådan löjlig idé? Tur att ingen kom på tanken att spärra in mig på dårhus. Nu är allt uppenbarat för mig. Nu ser jag allt klart och tydligt. Men tidigare, jag begriper det inte, tidigare såg jag allt som genom en dimma.

Fästmön

Anton Tjechov

Genom det stora gamla fönstret syntes trädgården, de avlägsna, blomstertunga syrenbuskarna, dåsiga och vissna i den kyliga luften; och en dimma, alldeles vit och tät, drog sig tyst fram mot syrenerna, ville hölja in dem. Sömniga råkor kraxade i de avlägsna träden. ”Gode Gud, varför är jag så ledsen?” Möjligen känner varje fästmö så inför sitt bröllop. Vem vet! Eller var det Sasjas inflytande? Men Sasja hade ju under flera år malt på om ett och samma, som om han läst innantill, och när han talade lät det alltid så naivt och konstigt. Men varför kunde hon inte sluta tänka på Sasja? Varför?

Livets stråle

Michail Bulgakov

Privatdocent Ivanov stod som förstenad, närmast tillintetgjord: hur kunde väl han, Ivanov, ha missat att lägga märke till en sådan simpel sak, som den där smala strålen! Och detta var ju i sanning någonting ohyggligt! Ja, titta bara … ”Herregud, Vladimir Ipatievitj!” utbrast Ivanov förskräckt med ögat tryckt mot okularet. ”Vad är det som pågår? De växer ju framför ögonen på mig … Herregud …!” ”Jag studerar dem för tredje dagen i rad nu”, sade Persikov och myste.

En löjlig människas dröm

Fjodor Dostojevskij

Jag nämnde att jag somnade utan att märka det och rentav fortsatte mina funderingar på något vis. Plötsligt drömde jag att jag tog upp revolvern och riktade den, alltjämt sittande, mot hjärtat, just hjärtat, inte huvudet; jag hade ju från början tänkt skjuta mig i huvudet, nämligen genom höger tinning. Jag pressade mynningen mot bröstet, väntade i någon sekund, och plötsligt började ljuset, bordet och väggen framför mig skälva och svaja. Hastigt tryckte jag av.

N° 37–40

Farväl, mitt kvinnofängelse

Gun-Britt Sundström

Vi som satt här var kvinnor som alla var rädda för. Som de helst hade velat hålla instängda i en bur och bara slängt in lite kött till då och då. Och samtidigt var vi som alla andra. Brustna hjärtan, frusna själar, åldrande ansikten och kroppar. Vi var ju inga monster. Vi var mödrar, döttrar, systrar, flickvänner och till och med fruar. Vi hade det gemensamt att vi försökt lösa våra problem genom att misshandla och döda. Allihop hade vi försökt förändra våra yttre världar genom att sätta oss till doms över vem som skulle få leva och inte, men nu skulle vi få lära oss att vända oss inåt i stället.

Man kan vinka till varandra från balkongerna

Elsa Billgren

I husen som vetter mot vattnet står damer och tittar ut genom de plastspetsprydda fönstren, gårdagens tvätt hänger på luckorna och Sabrina pratar på om sin kille. Han verkar vara en idiot. Hon pausar och fimpar cigaretten med flipflopen på en kullersten. Tittar på mig med sina kattögon och halväkta ögonbryn. Hennes mun blir om möjligt ännu rundare och ögonen ännu kisigare. Hon stannar upp, tar min hand och den är varmare nu. ”Jag är så glad att du är här Elsa.”

Ulf gråter

Martina Montelius

Birger bekände sin kärlek till mig en torsdag i september. Det var mot slutet av dagens session. Han sade att han hade bestämt sig för mig. Alla de kvinnor han behandlade, ja, även några av männen, älskade honom reservationslöst. Han visste allt om oss. Vi visste ingenting om honom. Han var vår far, vår lärare, vår närmaste förtrogne, och i förekommande fall den som försåg oss med livsviktiga mediciner såsom bensodiazepiner och SSRI-preparat. Alla hade vi samma geografiska plats som emotionellt vattenhål: Birgers praktik på Ribbersborgsslingan 8.

Början

Karolina Ramqvist

Sju barn var det som började skolan samma år, och de blev placerade i samma klass. Malin fotograferade dem när de i samlad tropp gick ut genom daghemmets grind, iförda likadana neongröna kepsar. Hand i hand vandrade de uppför gatan mot skolan, två och två. Noa var den sjunde och fick gå med fröken. När hon såg på detta foto efteråt tänkte hon att hon borde ha förstått att han var chanslös.

N° 33–36

Gnister

Linda Skugge

Mitt allra första minne. Jag är väldigt liten, nästan en liten bebis. Jag skriker och det är kallt och hårt, som om jag ligger på ett golv. Jag skriker och skriker, mitt ansikte är alldeles blött av tårar. Jag ropar på mamma, men ingen kommer. Ingen hör mig. Jag är en liten tjej med mörkt lockigt hår. Jag har ett gult nattlinne med vita svampar på. Det är långärmat och går ända ner till fötterna.

Författarnas himmel

P C Jersild

Precis som i skänken arbetade flera rökare där. De brukade smita ut med jämna mellanrum för ett bloss på bakgården. En eftermiddag råkade jag, på väg till kylen, springa på några från konditoriet på väg ut. ”Sonja?!” Visst var det Sonja Åkesson. Vi hade inte setts sedan början på sjuttiotalet – Sonja dog 1977 – så vi hade förstås en hel del att prata om. Jag följde med henne ut och stod där och huttrade bland de andra rökarna.

Vellumbarnet

Johanna Koljonen

Barnet i bröstfickan bidar sin tid. Jag väntar ut månaderna tills jag inte längre älskar M så att jag kan börja om, välja självständigt om det är någon annan jag vill ha eller honom, hur vi i så fall ska träffas av en slump. När tanken på att mötas slutar kännas som en kniv börjar jag åka hela vägen till Karlaplan igen, det är närmare till jobbet.Jag ser honom aldrig.

Funkislampa

Jerker Virdborg

”Vad … ska du ha för grejorna här då …?” sa jag långsamt och svepte lite nonchalant med handen, för Per hade lärt mig att om det gick att undvika så skulle man aldrig röja vilken pryl man var intresseradav. Bakom bordet stod en man med mustascher och intensivt gröngrå blick. Han såg ut att vara i femtiofemårsåldern.”Tio kronor styck”, sa han.

Selmafyran

Dödskallen

Selma Lagerlöf

När han hade gått ännu ett par steg, märkte han emellertid, att ett runt, vitt föremål skymtade fram i det torra gräset, som kantade gångstigen. Det blänk­te mycket vitare än en vanlig sten, och han stannade för att se efter vad det kunde vara för slag. Då varseblev han i det bleka skymningsljuset ingen­ting mindre än en dödskalle.

Frid på jorden

Selma Lagerlöf

Med ens förstår far varför han inte har kunnat finna ut vad det är han ser. Den, som står vid dörren, har ett långt grått hår, och hela hårmassan är kastad framåt över ansiktet. En hand, som är lika utmärg­lad och köttlös som foten, lyfter upp håret vid ena sidan, och ett öga stirrar fram ur sin håla.

Tjänsteanden

Selma Lagerlöf

Hade det hänt något, medan han hade stått lutad över graven? Höll de döda på att vakna? Det viskade bestämt från grav till grav. Det skym­tade något vitt inne i den svarta skuggan under träden. Där stod de döda i täta klung­or. De hade funnits där hela tiden. I nästa ögonblick skulle han se dem.

Vägen mellan himmel och jord

Selma Lagerlöf

Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.

N° 29–32

Det sällsamma fallet Benjamin Button

F. Scott Fitzgerald

”Är det du som är min far?” Mr Button och sköterskan ryckte till av förskräck­else. ”För om du är min far”, fortsatte gamlingen i gnatig ton, ”så skulle jag önska att du tog mig härifrån – eller åtminstone kunde be dem ordna fram en bekväm gungstol.” ”Men för Guds skull, vem är du och var kom du ifrån?” utbrast mr Button hetsigt. ”Jag kan inte säga exakt vem jag är eftersom jag föddes för bara några timmar se­dan – men mitt efternamn är tveklöst Button.”

Johnny Panic och drömbibeln

Sylvia Plath

Dröm för dröm utbildar jag mig själv till att bli den där sällsynta figuren, mer sällsynt rentav, än någon av med­lemmarna på Institutet för psyko­analys, en drömkonnässör. Inte någon drömstoppare, drömtydare, inte någon som exploaterar drömmar i enfaldiga hälso- och lyckosyften, utan en obe­sudlad drömsamlare för drömmarnas egen skull. En drömälskare för Johnny Panics skull, allas deras skapare.

Huset Ushers undergång

Edgar Allan Poe

Det är inte så att jag skyr faran som sådan – det som skrämmer mig är vad den till sist oundvikligen fram­kallar: – skräck. I detta modlösa och ömkliga tillstånd kommer, så känner jag det, förr eller senare den tidpunkt då jag måste överge både mitt liv och mitt förnuft i en kamp med skräcken, detta grymma tillstånd som fantasin målar upp.

Nattsidan

Joyce Carol Oates

Även om Fru A. hade informerat oss i förväg om att vi inte skulle få bevittna några fysiska fenomen syntes ibland ljus som glimrade till i det släckta rummet, som de svagt puls­erande ljus som eldflugor åstadkom­mer, och både Perry Moore och jag själv kände ekbordet vibrera under våra fingrar.

N° 25–28

Mammalia

Ulrika Kärnborg

Där kunde det ha tagit slut. ”Än sedan”, tänkte jag. ”Än sedan.” Jag kände mig tydligen inte särskilt berörd. Det gick ett par veckor utan något livstecken från Mona. En eftermiddag, strax efter redaktionsmötet på tidningen, ringde hon plötsligt igen. ”Hej”, sade hon, som vanligt utan att presentera sig. ”Har du saknat mig?”

Fantasy

Malte Persson

Jag mötte Den Sorgsne Prinsen av en slump, på en bar, det gör det samma vilken. Jag var en av alla would be-prinsessor han bjudit på drinkar. Det slutade med att jag följde med honom hem. Inte för att han egentligen var den sorts typ som intresserar mig. Utan för att han var den sorts typ vars historia intresserar mig.

Ojura

Stina Stoor

När Farsan dricker kaffe och läser annonserna om bilar och jakthundsvalpar i tidningen sitter Sandra bredvid och dinglar med benen och doppar sockerbitar från kopparasken i hans kaffekopp. Ibland lutar hon örat mot blå tutt-tanten på hans överarm. En sån där skulle man allt ha haft, säger Farsan och pekar på nåt bra där i tidningen. Jo du stinta, hä vore nanteng hä! och Sandra mm-ar med sockerbitar som smular i hela munnen. Mm. Ibland säger hon nästan ja.

Ravioli

Klas Östergren

Inne i futten hängde blåkläder att låna. Där stod åtta lådor med nittiosex konservburkar med ravioli. Det skulle bli vår lunch i sex veckor framöver. Det fick också bli titeln på den här berättelsen, även om det funnits alternativ som kanske var mer adekvata. Som ”Gjutarfrossa”, ”Den förälskade timmermannen” eller ”Kärlek och tjuvlarm”.

N° 21–24

De blå skorna

Klas Östergren

Det är så att min far gick bort nyligen. Och skorna var en del av det han lämnade efter sig. Och jag har som sagt aldrig sett dem förr. Det är ett par ljusblå mockaskor. Damskor. Storlek 36. Aldrig använda. Jag begriper inte var min far fått tag på dem. Eller vad han tänkt sig att jag skulle göra med dem.

Dummy

Bengt Ohlsson

Hon gick uppför trappan och tyckte att det kändes tungt att andas. Asbest, tänkte hon. Men det var dumheter. Folk arbetade här. Vuxna människor med månadslön. Eller vad de nu hade. Män som var fackligt anslutna. Eller något åt det hållet. När hon kom uppför trappan hördes ett ljud från ett rum till höger. Någon drog en stol över golvet. En mansröst sa något i ett ilsket tonfall. Sen blev det tyst.

Stamtavla

Karin Ström

Mamma brukade tona ner Darias framgångar för mig, hon visste att det var känsligt. Det var därför hon sa det lite i förbifarten, från köket, som om det inte var något märkvärdigt, samtidigt som hon kände sig tvungen att bjuda med mig så jag inte skulle känna mig exkluderad. Ystad konstmuseum. Vid 27 års ålder. Jag var inte i närheten av att få ställa ut på konstmuseum.

Shuno

Dogge Doggelito

Likbleka tittade Shuno och Danne ner i golvet för de visste att Tokke skulle bli sur om de sa något. Ingen av dem ville vara en goltupp. Ingen ville bli tjallaren. Hela kvarteret skulle få reda på det. Tokke drog till med ett Eddie Murphy-flin mot den ena polisen. Om du inte kör hem mig i en helikopter så kommer jag aldrig att säga mitt namn.

Nordiska fyran

Kyssen

Merethe Lindstrøm

Hon frågade om det var jag som hade ringt om katterna. De är här inne, sa hon. Först blev jag bara stående, tittande. Det är länge sedan, tänkte jag. Men det var här. Det fanns ingenting jag kunde säga eller förklara just då, så jag följde efter henne in.

Det gula huset

Gyrðir Elíasson

De vandrar längs den lilla ån. Den kommer uppifrån bergen och det växer gräs längs kanterna. Nyslagna tun på bägge sidor, blekt gröna i solens sista strålar. Från ladan på gården intill hörs en höfläkt. Mannen tar stora kliv och håller ett ljuster i ena handen. Pojken halvspringer vid hans sida. Ändå har han händerna i fickorna och försöker se äldre ut än han är. ”Är det inte snart för mörkt för att ljustra öring, pappa?”

Ett köns bekännelse

Riikka Pulkkinen

Som sagt, det var jag som gick med på producentens förslag. Och producenten var den som föreslog tävlingen. Och till slut var det publiken som ville att jag skulle huggas i bitar som en höjdpunkt i tävlingen. Och åter igen, det var jag som sa ja till det här förslaget. Ja, ja, ja.

Ok International

Jakob Ejersbo

Jag köpte en gammal Chevrolet och var lycklig; en tanzanisk kvinna med egen bil är ett Guds mirakel. Jag bar solglasögon med fuskdiamanter på skalmarna. Ingen kunde se att jag kom från Afrika – förstagenerationsinvandrare. Men jag var noga med att berätta det. De svarta amerikanerna kallar sig afroamerikaner. De är inte afrikaner. Det är jag.

N° 17–20

Migrän

Arne Dahl

– Tänk, säger Simon.
Och jag tänker. Jag försöker jobba mig djupt in i min överhettade hjärna. Det sista tydliga minnet väskan är från det rummet i skjulet, när väktarna kom. Den trilskades, axelbandet snodde sig, jag fick inte riktigt dit den över axeln. Sen då? Löpningen mot den röda dörren. Allting höljt i smärtans blixtrar.

Tiden

Maria Küchen

Det har gått så lång tid. Ändå finns det stunder när det stiger upp i mig som om det hände i går. Jag kan hantera det. Jag kan bli ren. Men förr eller senare väller mörker tillbaka ut i mig ur märgen. Mörker är min märg.

Om himlen smälter

Hassan Loo Sattarvandi

Jag hann inte säga något innan du sa att det var det vackraste någon någonsin hade sagt till dig och om du bara hade väntat i några sekunder så hade jag sagt att det inte direkt var mina ord som jag använde där. Du kramade om mig igen och sa att jag var … tja, jag vill egentligen inte ens skriva ut det, men du sa att jag var en poet och jag kände skammen pumpa ut i kroppen.

Innan allt har blommat ut

Inger Frimansson

Claire sitter under palmerna. Tänker på hemma. Och älskaren. För efter Richard fick hon sig en älskare. Tog jag mig. En gift. Hon nämnde inte någonting om resan. Han skulle få oroa sig. Det fanns dagar då hon önskat det. Dagar med en vaknande tomhet. Oroa dig och sakna mig! Rentav en smula rädd! Man kan bli så barnslig av att känna sig försmådd.

N° 13–16

Ett dockhem

August Strindberg

Jag var hos krigskommissarien häromdan och frågade om man enligt svensk lag har rättighet att röka ihjäl sin hustrus väninnor! Nej, det hade man inte. Och hade man det, så vågade man inte, för då var det slut med ens.

Ella gör sig fri

Karin Boye

Han såg upp och nickade, då hon kom in. I själva verket skulle det gjort henne detsamma, i vilket tillstånd hon funnit honom. Det som skulle sägas, det måste sägas.

Spökhanden

Selma Lagerlöf

Vi vaknade vid det att hon skrek som om hon blivit galen, och sådan här har hon varit allt sedan. Hon bara vill ha ljus, ständigt mer ljus. Vad är det, tror du?

Med strömmen

Hjalmar Söderberg

På tre dygn hade han icke sovit. Hans tanke hade under dessa sista dagar förföljt ett enda mål: hur skulle han göra slut på denna ändlösa parentes, som brutit sönder meningen i hans liv?

N° 9–12

Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån

Amanda Svensson

Jag frågar henne igen om hon minns den första kvällen, enda kvällen, gårdagskvällen, hur vi möttes vid en häck på Sveriges sydligaste udde, måsarna och strandrågen, havet alldeles nära och hur hon stack armen genom häcken och tog tag i min arm, och att jag tyckte att hon var söt, mycket söt, men inte vacker, inte så att det gjorde ont.

Heder

Jens Lapidus

Han satte sig i passagerarsätet. Bilen riste till när den startade. Det var mammas sambo Johns kärra, och det var han som körde. Det var sjukt - han var trettioåtta år och hade ingen annan som kunde plocka upp honom utanför anstalten än mammas kille. De första fem minuterna sa de ingenting till varandra.

Skördebrev

Helena Granström

Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, med min bokstavsspilta och min klöver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.
Minns du hur det var att vara pojke?

Gloria

Wille Crafoord

Kaj tittar bort mot Gloria. Med facit i hand tycks det ju verkligen som om hon har gjort något fantastiskt. Medvetet eller inte. Något som ingen annan enskild samhällsengagerad artist eller kändis, eller ens politiker, lyckats med. Ja, kanske Ga­ndhi då. Han drar lite på munnen vid jämförelsen. Men ändå.

N° 5–8

Arielles första kärlek

Monika Fagerholm

Men det blir såhär. Att hon tänker på honom hela tiden. Värmebölja: han på stenen. Tiden som stannar upp i några dagar. Figurerna i hopptornet i röda, gröna baddräkter. Hettan ökar. Tystnad. Fördömelsen. Pojken som säger: ”Du kommer att förlora allt du har. Allt som dig ges ska tas ifrån dig.”

Lära sig

Cilla Naumann

Allt mer koncentrerat sökte han efter frågorna som till slut skulle kunna avslöja hennes dumhet och få henne att generas. Han tänkte att om han bara fick henne att sänka blicken en enda gång, skämmas det allra minsta, eller åtminstone att för ett ögonblick svaja på rösten och leta i minnet efter något att dra till med. Då skulle han låta henne vara.

Han tänkte på dem som färger

Johanna Thydell

Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom. Grönt, blankt gräs som sköts upp som stavar ur jorden och plötsligt hade hans fotspår aldrig funnits.

Tyska fyran

Abu Telfan

Felicitas Hoppe

Det står helt klart att det inte kommer att bli något av den här pojken, son till en mor som vrider sina händer och glömde bort att bjuda in den trettonde fen, som till straff beslutsamt förbannar pojken. Men ska jag ställa mig på hans sida bara för att en mor gråter för hans skull och för att han inte kan bli som sin far och för att han liksom jag inte förstår sig på bokhålleri?

Krig eller fred

Silke Scheuermann

Nej, säger han, jag har nämligen blivit kär i en annan. När jag hör detta hoppar mitt hjärta över ett slag, kanske till och med flera, jag vet inte. Samtidigt smattrar det i huvudet, det är otroligt, jag skulle vilja klamra mig fast vid honom, kyssa honom, ligga med honom igen, i natt kommer han att stanna. Jag också, säger jag med grötig röst, och då tittar han underligt på mig och säger, jaså.

Nödvärn

Ferdinand von Schirach

Han satt kvar, orörlig, blicken sänkt. Beck och Lenzberger tog det som en provokation. Beck borrade in pekfingret i mannens bröst. "Åh, här är det visst någon som inte vill svara", sa han och gav mannen en örfil. Glasögonen hamnade snett, mannen rättade inte till dem. Eftersom han fortfarande inte rörde sig drog Beck upp en kniv ur kängan. Han viftade med den framför mannens ansikte.

Den skänkta timmen

Juli Zeh

Det finns åtminstone en fördel med att han är här. Jag vill inte behöva tillbringa den återbetalade tiden ensam, denna enda timme som inte riktigt tillhör någon och som är friare än alla andra årets timmar. "Jag var nervös", säger han. "Nervös på ett sätt som jag sällan varit." Förhoppningsvis lyckas jag med mitt leende, trots att munnen är nedsmetad med läppstift. Alla intelligenta män har erektionsproblem.

N° 1–4

Sandhamn

Jens Liljestrand

Känner marken under fötterna, gungar lätt, hör vågorna slå mot stranden, segelbåtarna en bit bort, ljudet av vanten som slår mot masterna, festerna, musik, röster. Doften. Blommig och söt. Flickparfym. "Jag undrade just vart du tagit vägen", säger hon. "Pappa gick tillbaka till båten men han sa att jag skulle hälsa."

Kärlek ända in i döden

Unni Drougge

– Jaha, säger han med skrovlig stämma och släpper den upprökta cigaretten rakt ner på gatan, tio våningar ner. Har du fortfarande inte kommit över mig?
– Jo, svarar jag lugnt. Det har jag. Men jag vill förstå varför vår affär urartade så hemskt.

Spår i snön

Jonas Karlsson

Vi rusade uppför åkern längs med spåren bort mot Barbros hus. Här och där syntes droppar av blod. Jag sprang med Kasper som hoppade genom den höga snön och höll kopplet som ett streck mellan oss. Bröstet värkte av den plötsliga ruschen. Jag hoppades att jag inte skulle vara för sent ute.

Doggy Monday

Maria Sveland

Obehagskänslan rusade genom blodet och gjorde henne yr. Hon reste sig upp och vinglade till så att stolen välte med ett brak. Ellinor och Ingmar tittade förvånat upp från sina datorer. Något var fel. Hon visste det i djupet av sitt hjärta. Visste det i sitt kön som till hennes förvåning pulserade våldsamt. Uppfordrande och allvarligt, dunk dunk dunk.